Ibland är det inte alltid så roligt
nÅgot annat som är lite synd är att alla seniors nu har slutat träna med oss, förutom dom som ska till NCAA. Det känns som att halva laget fattas. Det betdyer också att Mange slutat simma med oss, vem ska ja nu ha alla "djupa" disskutioner med på svenska under sprintpassen? kanske får hitta nån av de nya freshmenen nästa år att ha lite svenskt snack med!
"Ensam är stark, men jävligt uttråkad"
Du får tänka på det bra grejer du har/ska uppleva!
Typ vår roadtrip till norr-landet och framtida sommarkvällar med presumtiva upplevelser!!
Det är verkligen roligt att få följa dina framgångar (och motgångar) på din blogg. Jag tackar för din kommentar i Facebook och hoppas att du får träffa min lilla tjej när du är på hemmaplan nästa gång. Hittills är hon mycket snäll och låter mig vila ganska mycket.
En av anledningarna till att jag blev tränare istället för simmare var just den ganska asociala träningssituationen. Alla simmare inser ju till slut att träningen består av en kakelvägg, svart sträck och en annan kakelvägg - för vissa tar det bara lite längre tid att få denna insikt;-)
Jag beundrar dig för ditt slit och ditt tålamod. Precis som Nicklas skriver, gäller det att spara på minnen som du kan plocka fram när det känns motigt, eller göra nya planer med familj och vänner. Du vet ju att det är värt att ett tag till låta några timmar varje dag gå till våra kära kakelväggar. Vi hejar på dig från sängkammaren i Rydbo-skogen!
Kramar från din "gamla" tränare, Jenny